Murarbin, tapetserarbin och sandbin: trädgårdens solitärbin

Murarbin, tapetserarbin och sandbin är några av de vanligaste vildbina i svenska trädgårdar, men få känner igen dem. De lever ensamma, bygger varsitt bo och pollinerar frukt, bär och vilda blommor. Här är hur du känner igen dem, var de bor och hur du får fler av dem.

Solitärbin: bin utan samhälle

Murarbin, tapetserarbin och sandbin är solitära bin. Solitära bin bildar inga samhällen, utan varje hona anlägger boet ensam, lägger ägg och samlar pollen till sina larver, förklarar Naturvårdsverket. Sverige har cirka 260 arter solitärbin, enligt Jordbruksverket, och de flesta lever i sandig mark.

Honan bygger celler som hon fyller med pollen fuktat med nektar och lägger ett ägg i varje, beskriver Naturhistoriska riksmuseet. Hos arter som bygger cellerna på rad, som murarbin, bladskärarbin och ullbin, ordnar honan det så att de sist byggda cellerna kläcks först. Hanarna ligger ytterst och kläcks före honorna.

Murarbin

Murarbin (Osmia) har fått sitt namn av att de murar. Honan bygger cellerna på rad i rör eller hål, med mellanväggar av lera som hon hämtar i munnen.

Rödmurarbi (Osmia bicornis) är det murarbi du oftast ser. Jordbruksverket beskriver det så här:

• Kännetecken: svart mellankropp och orangeröd bakkropp. Honan är svart i ansiktet och har två horn; hanen är vit i ansiktet.
• Storlek: hona 10–12 mm, hane 11–13 mm.
• Flygtid: mitten av april till mitten av juni.
• Bo: hål, rör och springor, gärna i byggnader och bihotell. Lämplig hålstorlek är 5–7 mm, och det kan bli upp till 12 celler på rad.
• Utbredning: Götaland, Svealand och Norrlandskusten till Ångermanland. På senare år har det spridit sig norrut till södra Norrland.

Rödmurarbiet pollinerar vårblommande fruktträd och bärbuskar men också många örter, raps och alsikeklöver. Pollensamlingshåren sitter på undersidan av bakkroppen, och eftersom buken stryker mot ståndare och pistill i varje blomma blir honan en effektiv pollinerare. Det övervintrar som fullbildat bi inne i bohålan.

Inte alla murarbin bor i ved. Vissa murarbin murar in sina celler i tomma snäckskal med hjälp av salivblandad lera eller tuggade blad, skriver Naturhistoriska riksmuseet. Havsmurarbiet håller till på stränder och hämtar föda från ärtväxter som strandvial och käringtand. Det är starkt hotat, enligt Pollinera Sverige, och flyger bara cirka 150 meter från boet, enligt Naturvårdsverket.

Tapetserarbin eller bladskärarbin

Sök på bladskärarbi eller tapetserarbi, så hamnar du hos samma bin: släktet Megachile. Jordbruksverket kallar dem tapetserarbin, och Naturhistoriska riksmuseet bladskärarbin. Båda namnen beskriver vad de gör: de klär bohålans väggar med bladbitar, framför allt rosblad, enligt Naturhistoriska riksmuseet.

Jordbruksverket beskriver tapetserarbin som relativt stora och kompakta bin. Ett kännetecken är att de håller bakkroppen rak när de besöker blommor, medan många andra solitärbin böjer in den. De samlar pollen i hår på undersidan av bakkroppen.

Ärttapetserarbi (Megachile circumcincta) är specialiserat på ärtväxter som vickrar, vialer och käringtand, men pollinerar även klöver, fruktträd och bär. Honan är 11–13 mm, hanen 10–12 mm, och det flyger maj–juli, i norra Sverige till augusti. Det kräver inga stora, varma sluttningar utan kan bygga bo i vägslänter eller jordfyllda sprickor i hällar. I Nordamerika föder odlare upp andra arter av tapetserarbin för att pollinera frukt, mandel och klöverfrö, enligt Jordbruksverket.

Ser du bitar som skurits ut ur bladen på dina rosor kan det alltså vara ett bladskärarbi som har hämtat byggmaterial. Jordbruksverket beskriver hur honan skär ut bladbitarna med käkarna och flyger hem med dem till boet.

Sandbin

Sandbin (Andrena) är ett av de tre släkten med många vanliga arter som bygger bo i sandig jord, tillsammans med smalbin och bandbin, enligt Jordbruksverket. Honorna gräver gångar och celler på 10–40 centimeters djup, ofta i varma och väldränerade sydsluttningar. Vissa gräver på plan mark, i låga kanter eller i skarvarna i en plattläggning. Några arter lever många tillsammans i rasbranter, sanddyner och grustag.

Vegetationen bör vara sparsam, eftersom bihonorna inte kan gräva genom gräs. Av Sveriges cirka 300 arter vildbin lever 213 i sand, skriver Naturvårdsverket.

Trädgårdssandbi (Andrena haemorrhoa) är ett av de vanligaste solitärbina i Sverige och det vanligaste i yrkesfruktodlingar. Det flyger i slutet av april–juni, samtidigt som fruktträden blommar, och samlar gärna pollen på rosväxter som fågelbär, hagtorn, vildapel och äpple. Honan har mörka rödbruna hår på mellankroppen och vita hår i ansiktet.

Glödsandbi (Andrena fulva) visar att inte alla bin minskar. Det är nytt i Sverige: efter det första fyndet på Österlen 2000 har det spridit sig ända upp till Närke och Dalsland. Honan har täta orangeröda hår, och arten flyger från månadsskiftet mars/april till juni, enligt Jordbruksverket.

Flera sandbin är hotade. Pollinera Sverige nämner väpplingsandbi som starkt hotat, slåttersandbi som sårbart och fröjdsandbi som nära hotat. Läs mer i hotade bin.

Hål i sandig mark är alltså oftast bin, inte getingar. Jämför med jordgeting om du är osäker.

Så får du fler solitärbin i trädgården

• Bihotell för murarbin och tapetserarbin. Hål från 2–3 upp till 7–8 mm i hårt lövträ, soligt och i lä. Läs hur i bihotell.
• Bar sand för sandbin. Håll vegetationen nere, skrapa fram bar jord eller tippa sandjord i en solig, lä sluttning, råder Jordbruksverket.
• Tidiga blommor. Spara sälg, viden, fruktträd och bärbuskar, som ger blommor på våren, en viktig tid för många solitärbin.
• Blommor nära. Blommor och boplatser bör finnas inom några hundra meter, eftersom solitärbin flyger 50–500 meter beroende på art.

Fler tips om växter finns i bivänlig trädgård. Vill du veta mer om alla vildbin, se vildbin, och om hur de pollinerar, se pollinering.